Augusti 2017

Hej.

Jag har under en tid känt av behovet att skriva igen. Minns mina glansdagar som bloggare och hur roligt jag hade. Minns alla vänskaper som växte fram och hur mycket mindre ensam jag kände mig då. Då bodde jag inte ens i samma landskap som min familj och vänner, men det gör jag nu. Trots att jag bor 10 min från mina föräldrar och i samma stad som mina få kompisar så känner jag mig allt som oftast enormt ensam. Hur gör man som vuxen för att hitta nya vänner? Hur hittar man en vän som verkligen passar en? Jag kan av olika anledningar inte med ytliga bekantskaper speciellt bra. Jag måste veta avsikten av mötet (typ) och jag måste verkligen känna att jag är accepterad som jag är. Jag orkar kanske inte släppa in någon på riktigt, för hur det än har varit så har jag blivit bortsållad och aktivt bortvald av personer jag litat på och trott att jag hade som riktigt bra och nära vän. Jag önskar mig en vän som har likheter med mig. En som har något eller flera gemensamma intressen som mig. Någon som är ärlig och rak så jag slipper gissa och slipper bli osäker. Jag kanske är svår att vara vän med, men jag tror faktiskt inte det ändå. 

Något jag verkligen, verkligen saknar är intelektuella samtal med likasinnade. Jag vill kunna tala om djupa ämnen, om viktiga ämnen och känna att den jag talar med kan ge mig något och lära mig saker. Att få mig att se saker ur nya perspektiv. Låter kanske uppblåst, men sällan har jag den känslan vid samtal numera. 

Det här med att vara ensam speglar sig också mycket i min livssituation. Jag är gift med en man som arbetar på annan ort i stort sett hela tiden. Känslan av att leva så är verkligen svår och det känns många gånger som om jag får pausa livet de dagar/veckor han är borta på jobb, för att sen göra det man önskar och vill när han väl är hemma. Med detta "på-av-liv" så blir det också lite svårare med att ha ett socialt liv, för när han väl är hemma så vill jag ju självklart vara med honom. Det blir så fel allt och ofta leder det till ytterligare dåligt samvete. Det där dåliga samvetet som vi kvinnor är född med...

På återseende!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Minns mig!

E-postadress: (visas bara för Soya)

Hemsida/Bloggadress:

Dina ord:

Trackback
RSS 2.0